Kulissögon
Bonderups konsthall ︎, 2026
Curator: Johan Lundin
Exhibition folder ︎
Stand there - sound piece ︎
The One Who Broke Out of the Mirror, film ︎
I ovansidan av en bil, i dörren till dödsriket ︎
Den som bröt sig ut ur spegeln / The One Who Broke Out of the Mirror ︎
Kuliss interiör badhuset ︎︎
Du lägger armen såhär ︎
KULISSÖGON
Text: Ellen Klintenberg
Max Ockborn säger att han tycker att döden i Ingemar Bergmans Det sjunde inseglet har en arrogant attityd. Jag håller med: Bengt Ekerots gestaltning har en gnutta av självgodheten hos en alltför lydig byråkrat som utför sitt arbete i enlighet med föreliggande regelverk oavsett vilken logik, eller hellre etik, sagda regelverk vilar på. Självklart, opersonligt: ”Jag gör bara mitt jobb”. Hos Bergman är Döden villkoret. När Döden personifieras i Ockborns iscensättningar är det med en helt annan uppsyn. Döden har blivit dumpad, är trött på sitt jobb och mer sugen på att umgås. Hos Ockborn får vi möta Döden både som abstrakt idé, fysisk skulptur och i filmen Den som bröt sig ut ur spegeln även som mänsklig gestalt spelad av konstnärskollegan Stix Omar.
Den som bröt sig ut ur spegeln utspelar sig mellan igenkännbara platser såsom konsthallen Röda Sten i Göteborg, i parallella sagovärldar och psykologiska tillstånd. I filmen tar samma karaktärer omväxlande form som bilder, skulpturer och människor av kött och blod. Berättarjaget, Bildtittaren, har erfarenhet av psykotiska tillstånd och resonerar kring vad som egentligen utgör verkligheten och hur långt in i denna verklighet jaget egentligen sträcker sig. Filmens titel skulle också kunna läsas bokstavligt: den som bryter sig ut ur spegeln upphör att bara vara avbild och träder in i världen som aktör.
Filmmediet är ett nytt uttrycksmedel för Ockborn som tidigare främst arbetat med skulptur i en process där material samlas in från specifika platser och personer och forslas till ateljén i Malmö. Här sorteras och bearbetas fynden innan de sammanfogas till nya kroppar. Skulpturernas innanmäte utgörs vanligtvis till stor del av träfragment i olika förädlingsgrad och storlekar. Men även andra objekt bidrar till anatomin: en avställd dator, ett par gamla skor tillhörande konstnären själv, animaliska kvarlevor. Denna process, ska sägas, resulterar även i väggbaserade verk, målningar, med samma slags besjälade närvaro som skulpturerna.
Centralt i Ockborns arbete är utgångspunkten i materialets egen agens. Vi kan tänka oss denna hållning i motsats till idén om materialet som underordnad konstnärens intention. I Den som bröt sig ut ur spegeln exemplifierar Ockborn själv detta genom berättelsen om den levande trädockan Pinocchio. I Carlo Collodis original, Le avventure di Pinocchio från 1800-talet visar trästycket tecken på egen vilja redan innan snickaren Geppetto börjar snida. Det är alltså inte Geppettos hantverksskicklighet som skänker träet liv. Collodis berättelse skiljer sig därför från myten om den mästerliga hantverkaren med förmåga att skapa illusion av liv. Skillnaden hjälper oss att förstå Ockborns utgångspunkt; tanken att materialet inte bara underordnar sig konstnärens intention utan själv svarar, begränsar, leder och medverkar i vad verket blir.
En viktig aspekt av skulpturernas och målningarnas uttryck är det tjocka, semi-transparanta höljet av trälim som formmässigt slätar ut och binder samman alla de delar som verken består av, och som skapar en yta vars ljusreflekterande egenskaper påminner om hud. Man brukar tala om en liknande optisk effekt hos vaxdockor och figurativ marmorskulptur som även i antikt (det vill säga bemålat) utförande ska ha gett upphov till en köttslig, mänsklig, livfullhet i materialet. Och även om Ockborns gestalter rör sig mellan det mänskliga, det djuriska och något som undandrar sig en sådan bestämning, är det just denna slags livfullhet som präglar dem. På Bonderups konsthall sällskapar de, tillsammans med spåren efter korna i det gamla stallet och fåglarna i ladan, konsthallsbesökarna med en påträngande närvaro. De bär på antydan om rörelse, som om det statiska tillståndet vore tillfälligt. Steget till den rörligabilden, filmen, kan därför förstås mindre som ett levandegörande av någonting dött än som en förlängning av något som redan finns närvarande i de fysiska verken. Genom animationen får skulpturernas materiella agens anta temporal form.
Utställningen på Bonderups konsthall är också en del av arbetet med en ny film och utställningsrummet är tänkt att fungera som inspelningsplats där skådespelarna utgörs av kostymerade människor och skulpturer som befolkar samma sceniska rum och träder in i roller som aktörer på likvärdiga villkor. Den nya filmen är tänkt som en fri bearbetning av Det sjunde inseglet, men där den existentiella konfrontationen med en kristen konceptualisering av döden i ett pesthärjat, medeltida samhälle har förskjutits till en framtid präglad av artificiell intelligens.
Dagens offentliga samtal om artificiell intelligens domineras av frågor kring dess påverkan på arbetsmarknad och de jordliga resurser som teknikutvecklingen kräver. Då och då dryftas rädslan för att avancerade modeller kan komma att utveckla egen handlingsförmåga bortom mänsklig överblickbarhet och kontroll. Ockborns kommande projekt närmar sig frågan om maskinens kontra människans autonomi från ett annat håll: Om vi ständigt överlåter kognitiva processer till maskiner, riskerar vi då att förlora vår egen förmåga till kritiskt tänkande? Kanske ligger den verkliga faran inte i att maskinen börjar tänka själv, utan i att människan slutar göra det?
När Ockborn nu arbetar med sina filmer påminner processen om arbetet med skulpturerna; material samlas in, bearbetas och sammanfogas till någonting nytt. Mellan initial idé och det färdiga verket finns en rad möten där arbetet kan ändra riktning. Material, platser och människor gör motstånd, svarar och tillför sådant som inte kunnat förutses. Autonomi är inte oberoende, det är en förmåga att handla och svara inom ett nät av relationer. Bergmans protagonist spelar schack med Döden för att förhala det oundvikliga. Hos Ockborn syftar eventuell förhalning till att skapa mellanrum mellan villkor och utfall, tid att tänka och möjlighet att handla. Ockborn gör utrymme till umgänge mellan olika sätt att finnas till, gärna med gravallvaret och humorn i samma rum.
Text: Ellen Klintenberg
Max Ockborn säger att han tycker att döden i Ingemar Bergmans Det sjunde inseglet har en arrogant attityd. Jag håller med: Bengt Ekerots gestaltning har en gnutta av självgodheten hos en alltför lydig byråkrat som utför sitt arbete i enlighet med föreliggande regelverk oavsett vilken logik, eller hellre etik, sagda regelverk vilar på. Självklart, opersonligt: ”Jag gör bara mitt jobb”. Hos Bergman är Döden villkoret. När Döden personifieras i Ockborns iscensättningar är det med en helt annan uppsyn. Döden har blivit dumpad, är trött på sitt jobb och mer sugen på att umgås. Hos Ockborn får vi möta Döden både som abstrakt idé, fysisk skulptur och i filmen Den som bröt sig ut ur spegeln även som mänsklig gestalt spelad av konstnärskollegan Stix Omar.
Den som bröt sig ut ur spegeln utspelar sig mellan igenkännbara platser såsom konsthallen Röda Sten i Göteborg, i parallella sagovärldar och psykologiska tillstånd. I filmen tar samma karaktärer omväxlande form som bilder, skulpturer och människor av kött och blod. Berättarjaget, Bildtittaren, har erfarenhet av psykotiska tillstånd och resonerar kring vad som egentligen utgör verkligheten och hur långt in i denna verklighet jaget egentligen sträcker sig. Filmens titel skulle också kunna läsas bokstavligt: den som bryter sig ut ur spegeln upphör att bara vara avbild och träder in i världen som aktör.
Filmmediet är ett nytt uttrycksmedel för Ockborn som tidigare främst arbetat med skulptur i en process där material samlas in från specifika platser och personer och forslas till ateljén i Malmö. Här sorteras och bearbetas fynden innan de sammanfogas till nya kroppar. Skulpturernas innanmäte utgörs vanligtvis till stor del av träfragment i olika förädlingsgrad och storlekar. Men även andra objekt bidrar till anatomin: en avställd dator, ett par gamla skor tillhörande konstnären själv, animaliska kvarlevor. Denna process, ska sägas, resulterar även i väggbaserade verk, målningar, med samma slags besjälade närvaro som skulpturerna.
Centralt i Ockborns arbete är utgångspunkten i materialets egen agens. Vi kan tänka oss denna hållning i motsats till idén om materialet som underordnad konstnärens intention. I Den som bröt sig ut ur spegeln exemplifierar Ockborn själv detta genom berättelsen om den levande trädockan Pinocchio. I Carlo Collodis original, Le avventure di Pinocchio från 1800-talet visar trästycket tecken på egen vilja redan innan snickaren Geppetto börjar snida. Det är alltså inte Geppettos hantverksskicklighet som skänker träet liv. Collodis berättelse skiljer sig därför från myten om den mästerliga hantverkaren med förmåga att skapa illusion av liv. Skillnaden hjälper oss att förstå Ockborns utgångspunkt; tanken att materialet inte bara underordnar sig konstnärens intention utan själv svarar, begränsar, leder och medverkar i vad verket blir.
En viktig aspekt av skulpturernas och målningarnas uttryck är det tjocka, semi-transparanta höljet av trälim som formmässigt slätar ut och binder samman alla de delar som verken består av, och som skapar en yta vars ljusreflekterande egenskaper påminner om hud. Man brukar tala om en liknande optisk effekt hos vaxdockor och figurativ marmorskulptur som även i antikt (det vill säga bemålat) utförande ska ha gett upphov till en köttslig, mänsklig, livfullhet i materialet. Och även om Ockborns gestalter rör sig mellan det mänskliga, det djuriska och något som undandrar sig en sådan bestämning, är det just denna slags livfullhet som präglar dem. På Bonderups konsthall sällskapar de, tillsammans med spåren efter korna i det gamla stallet och fåglarna i ladan, konsthallsbesökarna med en påträngande närvaro. De bär på antydan om rörelse, som om det statiska tillståndet vore tillfälligt. Steget till den rörligabilden, filmen, kan därför förstås mindre som ett levandegörande av någonting dött än som en förlängning av något som redan finns närvarande i de fysiska verken. Genom animationen får skulpturernas materiella agens anta temporal form.
Utställningen på Bonderups konsthall är också en del av arbetet med en ny film och utställningsrummet är tänkt att fungera som inspelningsplats där skådespelarna utgörs av kostymerade människor och skulpturer som befolkar samma sceniska rum och träder in i roller som aktörer på likvärdiga villkor. Den nya filmen är tänkt som en fri bearbetning av Det sjunde inseglet, men där den existentiella konfrontationen med en kristen konceptualisering av döden i ett pesthärjat, medeltida samhälle har förskjutits till en framtid präglad av artificiell intelligens.
Dagens offentliga samtal om artificiell intelligens domineras av frågor kring dess påverkan på arbetsmarknad och de jordliga resurser som teknikutvecklingen kräver. Då och då dryftas rädslan för att avancerade modeller kan komma att utveckla egen handlingsförmåga bortom mänsklig överblickbarhet och kontroll. Ockborns kommande projekt närmar sig frågan om maskinens kontra människans autonomi från ett annat håll: Om vi ständigt överlåter kognitiva processer till maskiner, riskerar vi då att förlora vår egen förmåga till kritiskt tänkande? Kanske ligger den verkliga faran inte i att maskinen börjar tänka själv, utan i att människan slutar göra det?
När Ockborn nu arbetar med sina filmer påminner processen om arbetet med skulpturerna; material samlas in, bearbetas och sammanfogas till någonting nytt. Mellan initial idé och det färdiga verket finns en rad möten där arbetet kan ändra riktning. Material, platser och människor gör motstånd, svarar och tillför sådant som inte kunnat förutses. Autonomi är inte oberoende, det är en förmåga att handla och svara inom ett nät av relationer. Bergmans protagonist spelar schack med Döden för att förhala det oundvikliga. Hos Ockborn syftar eventuell förhalning till att skapa mellanrum mellan villkor och utfall, tid att tänka och möjlighet att handla. Ockborn gör utrymme till umgänge mellan olika sätt att finnas till, gärna med gravallvaret och humorn i samma rum.
I tyg som är glas ︎
I synliga revben ︎
Dansare ︎
Kuliss badhuset ︎
Den här tröttheten verkar inte lämna mig ︎
Den här tröttheten verkar inte lämna mig ︎
Döden (som är trött på sitt jobb och vill umgås) ︎
Den där kuddens slit ︎
Kuliss serverhallen 2026 ︎
Kuliss badhuset ︎
