Bord som hjärtkammare

Max Ockborn & Inga Hjohlman
Rättviks Konsthall
Curaterat av Felicia Friberg Troedsson

Morotskaka, Dansare ︎

Du lägger armen såhär ︎

Hal av alger / Dansare ︎

Volleybollspelare ︎

Döden (som är trött på sitt jobb och vill umgås)

Dansare ︎


Skål  ︎

Den röda stenen ︎

Den där kuddens slit ︎ ︎

Den spegelintresserade ︎

Chokladkaka ︎

Den röda skuggan ︎
Bukett i vas ︎

Vidare gör du dig gömd i väven, Som en slägga mot tinningen ︎

Genom ögonlocken ︎

Platsen var inte i skuggan av berget som var i skuggan ︎

Fruktskål ︎

Som hud under vattnet, I tyg som är glas ︎

Bildtittaren ︎

Innan man vet att man inte behöver vara där ︎

Gammal is ︎

Även i organen, det skulle förbli i glömska ︎

Vaktmästaren ︎

I får, i glas, i blod, i berg ︎

Skål ︎

Köttätande blomma ︎

Spindelblomma från korallrevet ︎

Som torkad hud som just blötts upp i vatten ︎

Flöjtspelaren ︎

I ovansidan av en bil, i dörren till dödsriket ︎

Hennes ögon var där ︎


Efterrätt ︎

 
Hal av alger / Dansare ︎

Torkad köttbit ︎

Utställningstext Rättviks Konsthall
Den här utställningen visar två konstnärskap, två metoder, ett gemensamt rum.

Max Ockborn samlar, plockar isär, sätter ihop, testar och återkommer till samma kropp tills den bär sin egen tyngd. Skulpturerna växer fram över tid, blir till inifrån och ut, i lager på lager utforskas rörelser och invanda mänskliga mönster som - om de fångas - kan göra skulpturen levande. Materialen bär ofta på historier eller minnen och spåren av tidigare liv bevaras i lagren. Det finns humor i ytan, släktskap med populärkultur och animation, men Ockborns kroppar präglas samtidigt av allvar och tyngd; de är otympliga, de kräver engagemang i både tanke, blick och begreppsapparat hos den som vill möta dem.

Inga Hjohlman utgår från trädet och hittar människan däri. Ur stocken som klyvs, sammanfogas och renodlas framträder hennes strama och långsträckta gestalter. Här finns en kroppslig ekonomi som känns igen från karga landskap, där ingenting döljs bakom mjuka kurvor. Träets fibrer, tidens gång i årsringarna, spåren efter verktyget - allt får synas. Hjohlmans figurer närmar sig den enklaste formen som fortfarande rymmer människan. De talar till oss via hållningen, ryggradens lutning, blickens riktning. De berättar om sårbarhet och motståndskraft och vi känner igen deras berättelser från våra egna kroppar.

Båda konstnärer arbetar med kroppar i rum men närmar sig materialet från varsitt håll. Inga Hjohlman skalar av, Max Ockborn fogar ihop. Båda är intresserade av vad som händer när en skulptur inte längre främst är ett ting utan en social händelse, när betraktaren bjuds in i ett rum eller ett möte snarare än att enbart betrakta ett objekt. Skulpturerna förändrar rummet, som i sin tur förändrar oss. När resonansen är ärlig känns den och när den känns, stannar vi lite längre.

Det här är inte en utställning om skulpturer utan om mänsklighet. Den här utställningen är ett möte.

- Felicia Troedsson Friberg, producent & curator,
Rättviks konsthall

Text av Max Ockborn:

I får, i glas, i blod, i berg, i läder, hade jordskorpan, eller jordens mitt, i bergsflisor, kanske heter den ingenting, den har ingen titel, den är sin egen, den kommer ihåg allt som rört den, vi lagrar olika minnen...

...inte vågor, inte sand, det var där jag la den, en rest från något som skulle sparas, det kanske var av vikt, beundran har östs in i materian, skulpturen åsidosatt, skulpturen lämnade sin tidigare post, det finns en obalans mellan mig och den, från draperiet, bakom, en minimal påverkan...

...händerna väntande på nästa händelse, sminkade ögonfransar och en ordentligt stor huvudbonad och frisyr, käken som pris ser mot himlen och lovar mångalen tid, en fårfiol, med blomsterprakt, kanske en köttätande blomma, min dator, en köttbit i magen, en torkad älg, en torkad skinka, en skinka gjord av glas, sen kramaren, fötterna från en spindel, en spindelblomma i prakt, i korall, ett korallrev, en helt stum blomma av sten, en havstulpan, flöjtspelarens hatt, en gammal planka, en chokladkokt köttbit, en explosion under havsytan, allting letar sig ut, en del av ett träd, en blomsterskål, en pollenbägare, en bifångare, en kaka, från färgens ursprung, i en åker, några lager ner, en paj, en chokladkaka, en tårta, festen jag inte ville ha, en bjudning, ständigt nya vänner, blomman öppnar sig och ser mot solen, vart är vi på väg?

Text av Inga Hjohlman:

Jag tycker att man känner igen sina egna vedermödor i trädens sätt att växa, och att det är en stor tröst att betrakta dem. Att se de val som tagits och burits, och trädets anpassning till livsvillkoren. Hur en gren tar vid och ersätter en bruten topp och hur veden lägger lager på lager över sår och skador. Stammens lutning mot eller undan stormvindar. I den här utställningen har jag (försökt) använda hela trädet, inte bara som material utan sökt dess ande och väsen. Det är med stor igenkänning. Böjningen i grenens strävan mot solen, som i armens sträckning efter en annan människas hand. Spåren erfarenhetens årsringar. Är det en glimt av själva livet? Synliggjort i trädens grenverk och i vedens krokar runt kvisten?